Idag är jag så omväxlande i humöret så det finns inte. Stör mig på TV, på författare, på folk jag aldrig träffat, folk som dött, som flyttat, som finns kvar. Omväxlingen är glädjen jag känner över TV, författare, alla jag inte träffat, alla som äntligen dött och alla som äntligen flyttat eller bor kvar. Eller flyttat hit.

Jag har pratat med Daniel väldigt länge och jag har haft Jens på besök och jag har lite svårt att definiera var jag står och vad jag står för. Ja, något har hänt som gör att jag tänker lite extra, men det som hänt är även det lilla extra. Min spice. Men hur mycket jag än pratar och öppnar mig väger det fortfarande lika tungt, även om det är skönt att någon annan vet vad det hela handlar om. Som alla vet så älskar jag att prata om mig själv, men när någon verkligen lyssnar så slipper man vara totalt manipulativ, och då känns hela relationen viktigare och helt enkelt lite bättre än andra.

Alla mina relationer är dock lite bättre än andras.

Så lyssnade man på Cure igen, åttiotalet man nästan upplevde i dålig synthversion. Underbart. Man kanske skulle knarka eller bo på ett tak och bara skita i alltihop. Vänta på att himlen faller ner igen.

Korn på fredag nämligen.

Bjuder just nu på den här godbiten på Tradera. Summan av kardemumman är här då att vissa saker är måste-ha-saker.

Som både det ena och det andra. Måste ha.

Ja jag lyssnar på Leonard igen. Allt ifrån sent åttiotal, ta mig.

Och ja, jag är sentimental, fast bara senaste-veckan-sentimental. Eller kanske jag är insiktfull igen? Jag fattar inte längre. I vilket fall så funderar jag väldigt mycket på typen av människor jag drar till mig. Halvproblematiserade mediokerdeppiga och trevliga och intellektuella människor. Såna som man helt enkelt ska prata med och lyssna på. Visst, det finns ett par undantag, men de flesta man möter har något att säga sen är det upp till mig huruvida viktigt det känns för mig att lyssna. Och alla som jag känner att jag kan lägga min fritid på har minst ett kreativt uttryck.

Tyvärr har det börja brista lite i en relation nu, som känns och som har känts perverst viktig i ett par år, och jag har lite ångest över dess omstridda framtid och dess möjliga förfall. Just nu känns det som att alldeles för mycket har ett annalkande slut, och det enda jag kan göra är att skriva poesi. Jag har ingen förmåga till hjälpande aktion. Ledsen över detta, men tid byts ut och människor likaså. Men jag måste sluta gå över mina egna gränser och i allmänhet felförklara alltihop och förverkliga mina egna perversa drömmar. Jag borde ha en Kick Me-lapp på ALLA mina tröjor.

Annars känner jag mig jävligt felbeslutad idag, allt känns lite förvrängt och framförallt så känns det tomt. Även om jag inte, utifrån sett, borde uppleva någon direkt tomhet för allting som händer mig nu och "nuikring" är positivt och framåt och allt det där. För jag börjar förnya mig, byta skinn och verklighet som jag gör ibland, börjar förnya färdigheter, skriva annorlunda, tänka i andra spår och dagdrömma lite mindre. Hursomhelst så har jag fått både prata och leka av mig idag, och allt dumt som hör till.

Imorgon ska man slungas tillbaka till det andra livet, där man ska låtsas göra saker, försöka fokusera för att finna sig själv låsa Kåldolmar & Kalsipper högt i huvudet. Det är ju bara så jävla briljant.

37 dagar tills jag flyttar. Så skönt att jag får kramp.

Åh, men fan. Den här helgen har varit övervägande toppen faktiskt, medan vissa lows har dykt upp av olika skäl. Så, sammanfattningsvis har jag umgåtts med folk mellan 22 och 29, med inslag av min-ålder-bekanta, och jag har börjat ta till mig jargongen med att utbyta nummer, även om jag inte ser någon form av praktisk nytta i det. Det är mest pinsamt att höra av sig under eftersvallande bakisdagar, oberoende av vem som hör av sig till vem.

Anekdot:

Björn. Björn är en gammal synthare som snackade med oss om Shermanskjortor han såg 1982, och att min kompis skjorta banne mig skulle kunna ha varit en sådan skjorta, men det var det inte. Björn har en dotter och en earlpiercing och är mycket trevlig. Han blev akut kär i oss som gick in för att vi var så jävla alternativa, och vi lyssnar inte på Tokio Hotel, det såg han på långa vägar, och detta garanterade då vår hederlighet. Han satte sig bredvid min jämnåriga tjejkompis och pratade i en halvtimme, mer eller mindre, och när hon skulle gå iväg för att möta sin... man, så blev Björn ödmjuk och frågade otaliga gånger ifall den där underbara tjejen skulle komma tillbaka. JA FÖR I HELVETE BJÖRN sa jag, fast i andra ordval, och jag blev tvingad att ringa till den här tjejen när han tyckt att det tagit för lång tid för henne att komma tillbaka.

Björn, Björn utbytte mot min vilja våra nummer. Han kommer att bryta sig in i min lägenhet och hålla mig som gisslan bara för att få träffa henne igen, och jag kommer att lida av hans åttiotalsnostalgi i flera timmar innan kvinnan kommer och räddar mig.

Igår var en galen kväll. Händelserik, med nya bekantskaper, nya nummer och en lagom mängd seperationsångest. Som var och varannan helg verkar grunda sig på nuförtiden.

Jag borde kanske nämna att jag var på inflyttningsfest med massvis av människor, samt en förfest med folk jag inte kände, sen att jag gjorde massa skitkorkade saker.

LOL

IMORGON ÄR DET LÖN

Har precis kommit hem från skolan, varit för lat för att köpa (mer) hårfärg och har verkligen inte gjort något produktivt eller kreativt under dagen som egentligen räknas. Fast min fotoförstoring på Oh Dae-su har utvecklats till något lite mer värdigt. Ska ta kort på den någon gång.

Jocke kommer hit sen, och vi ska se på fiiilm... This is England ska jag tvinga honom att se eftersom den måste återlämnas klockan sex, annars skulle vi se Hard Candy.

Hursomhelst, jag är trött i huvudet idag, näringsbrist och viljebrist eller vad det kan vara. Lurigt. Har skrivit en del alster under de senaste dagarna som jag är nöjd med, och jag har äntligen fått fina akvarellpapper ifrån skolan. Goody gumdrops.

Ja.

Jag har saknat att skriva, men äntligen kom det något ur mig som jag gått och filat på i miljontals tankar och dagdrömmar. Allt blir så osammanhängande i ord, men jag försöker. Det finns så mycket inuti.

Ömtåligare än vanligt kan jag inte stå i mina skor såhär - inte heller drömma utan rebusar. Silhuetterna sjunker in bland djupet av natten, städerna som sträcker sig bakom min rygg avsäger sig sitt stöd och sina erbjudanden om värme, handfallen bevittnar jag min förgänglighet.

Jag andas frost, kanske cigarettrök? Inte ens stjärnorna vill se en människas förfall, en representant för de utstötta och alla dess irrelevanta spektrum av färg och känslor. Ingen vill se en vandrande vardag, motvind eller medvind förvirrar vi oss om igen i denna röra av träd.

Sjalen kring min hals doftar mjukt av min senaste kärleks parfym, en distinkt doft av intensiva nätter och dämpad belysning, ett lysande klart minne av frånsägandet av alla problem. Med samlad kraft har de återvänt, och min kärlek ligger kvar inuti mig, samlar kraft i sin nionde krets. Att älska Judas. Visserligen ljusnar det snart igen, men silhuetterna är mer skrämmande än totalt mörker.

Ifall jag ser ner ifrån bryggan här finner jag bara rymd, en evighet av tomhet och en svindelattack som hotar med att ta mitt liv mot min vilja. Vilken krets jag faller mot spelar ingen roll, grundat på hur det ser ut från mina fötter och ner kommer det ändå ta år innan jag slukas av dessa vridna, förvrängda käftar, kantade av åkermark, bryggor och asfalt, till och med bostadskomplex. Längre ner finns det kanske vassare kanter, men man kan inte urskilja dem ifrån denna höjden.

Jag kanske sover. Jag kanske borde sova? Efter veckor av dvala gör ett uppvaknande likt detta mig alldeles för splittrad för att definitivt kunna säga vilket tillstånd jag befinner mig i. Jag har aldrig sovit, och jag har aldrig varit vaken. Aldrig berättat och ännu mindre bevittnat, absolut inte upplevt. Allt oberoende av den sammanlagda sträcka jag färdats under min tid här. Tid är så förgängligt och människor är ett rent slöseri på tid. Var lämnar det mig, och dig? Ska vi finna oss i existentiell ångest, aldrig laddas ur - laddas om! Vi är ett skjutvapen hos Gandhi.

I grund och botten är vi giriga, vi ska älskas och vi ska ha men sällan för att ge. Vi ska drömma och vi ska behålla hoppet, vi ska ha rätt och jag ska få vara här. Ett näste med bara ett fönster och stirra timtals mot taket för att läsa in ett mönster i sprickor och skavanker för att få livet förklarat i minsta detalj, för att få infriade önskningar och friheten som lurar långt bortom varenda jävla tak. Vi ska bli poetiskt beskrivna efter att ''det långa loppet'' slutade med att startskottet inte ens gick, och om den kanske gick var det ändå ingen som hörde det. Vi är alla trädet som faller när ingen hör, vi är alltid frånvaron och odefinierbara, namnlösa. Vi tappar våra ansikten, samlar på människor i olika försköningar av destruktiva beteenden, virtuella världar och små internetsamhällen som förkastas och glöms bort.

Vi vandrar alla i våra öde land, vi krampar alla när vi sover och vi avskyr alla att vara människa. Rovdjur, suktar efter blod, kött och rutiner. Skoskav. Vi gick vilse för så länge sedan att vi inte vet var vi började, vi emigrerar om igen ifrån samma punkt av otillräcklighet, bräcklighet.

Hotet som skriker utifrån de sköna, de oäkta och de självförverkligade må vara en illusion, men de tar en bit av mig varje gång och snart finns det ingenting kvar förutom en ilande känsla, vemod och en svag doft av bryggkaffe. Kaffe som sugit upp alla konversationer likt den här, som smakat allt mellan träsk och smultronkyssar, som hållit mig vaken, som sett mig gråta, tvingat mig att sova, fått mig att tala, fått mig hålla tyst. Det är forcerat, denna impulsiva fars, den här förutsägbara jargong utan slut eller lösning.

Det enda som kommer härifrån är katharsis, dina drömmar, vårt avancemang i förståelse om det mänskligare köttet, dess lustar och olustar. Det enda vi lär oss åtrå är känslor, smaken av cigaretter i becksvart mörker, doften av avstånd och den självbekräftande vemodigheten att vi verkligen älskar att vara, men hatar vad vi är.

Även när jag går hem finner jag mig i dvala, vetskapen om att silhuetterna betraktar mig på avstånd och att staden lever bakom min rygg gör att drömmarna flyter ihop och jag vet att ingenting någonsin kommer att infinna sig. Bara jag. En variabel i allas verklighet och en dröm om frihet och bekräftelse. Älskad och hatad av allt som rör sig, men fortfarande ett gott tecken på oexistens.